Transpojke som levde som flicka ångrar sig
Vid 13 fick Patrick östrogen för att stoppa pubertet. Vid 14 insåg han att han är en pojke – nu har han bröst och sammanfogade ben som han aldrig växer ifrån.
Översikt
Den australiske tonåringen Patrick Mitchell, diagnostiserad med könsdysfori vid 12, levde två år som flicka på östrogen som påbörjades vid 13. Vid 14 identifierade han sig åter som man men har nu permanenta bröst och förändrad benstruktur, vilket kräver bröstborttagningskirurgi i Sydkorea.
Fullständig Videosammanfattning
Den australiska tonåringen Patrick Mitchell, nu 14, har de senaste två åren levt som flicka efter att ha fått diagnosen könsdysfori vid 12 års ålder. På Camden Market i London handlar han ”pojk”kläder igen och förklarar att han nu identifierar sig helt enkelt som ”en pojke och en flicka”, men mestadels som pojke. Östrogenet han tog från 13 års ålder har lämnat permanenta förändringar – märkbara bröst och förändrad skelettstruktur – så han bär löst sittande toppar för att dölja dem. Patrick säger att de fysiska påminnelserna är ”inte så hjälpsamma” nu när hans självbild har förskjutits, och han och hans mamma, Allie Mitchell, planerar bröstborttagning i Sydkorea, en av få platser som är villiga att operera en 14-åring. Allie berättar att Patrick vid tre eller fyra år älskade att klä sig i flickkläder och en gång bad att få träffa en läkare ”för att bli omgjord till en flicka”. Hon avfärdade det som en fas tills han vid 12 sa till henne att han kände sig som en flicka fångad i en pojkes kropp och började uppleva svår ångest: panikattacker, självmordstankar och hot om att rymma om han inte fick tillgång till pubertetsblockerare. Eftersom de offentliga klinikerna angav tre månaders väntetid började Allie ge Patrick sitt eget östrogen vid 13, i syfte att stoppa hans snabba tillväxt och maskulinisering. Röntgenbilder på sjukhuset bekräftade att hans ben växte ihop i ett kvinnligt mönster, och Patrick kände först lättnad och lycka och trodde att han var på rätt väg mot att bli en flicka. Barnläkaren professor John Whitehall i Sydney kritiserar brådskan med medicinsk behandling och hävdar att de flesta barn med könsdysfori ”växer ifrån det” och att det är ”experimentellt” snarare än evidensbaserat att skriva ut östrogen. Han menar att stigande diagnosfrekvenser speglar social smitta snarare än verklig förekomst. Patrick stämplar dock inte yrkespersonerna som ”fel”; han säger att de tillämpade den bästa kunskap som fanns vid den tiden och att transitionen var ”vad jag behövde då”. Nu vill han helt enkelt ”vara normal”, se fram emot att simma utan säckiga tröjor och leva ”som alla andra barn”. Allie erkänner de mörka stunderna och de oåterkalleliga fysiska förändringarna men säger att hon inte har några ångerkänslor: ”Att se ditt barn le, han är så glad och självsäker nu.”