Wenn die Geschlechtsangleichung nicht glücklich macht I 37 Grad
Jag gjorde operationen till mitt enda mål, men min depression fördjupades bara. När jag var tillräckligt stabil för att fråga mig varför jag ville vara man, kom svaret plötsligt – och enkelt. Jag föddes som kvinna, och nu lever jag som kvinna igen.
Översikt
Nele berättar hur obehag i barndomen med puberteten och tonårstrycket att uppfylla femininitet ledde till att hon kom ut som trans vid tjugo och sökte testosteron och en mastektomi. Medan hon först kände lättnad av de fysiska förändringarna, kvarstod och fördjupades hennes depression, och ifrågasättande som väcktes av hennes dåvarande partner fick henne så småningom att inse att hennes önskan att leva som man hade rötter som hon bara kunde förstå när hon var psykiskt stabil. Hon lever nu som kvinna igen.
Fullständig Videosammanfattning
Nele föddes som kvinna och lever nu som kvinna igen efter en period av att ha levt som man. Hon minns att hon första gången ville vara en pojke i grundskolan när hon såg klasskamrater leka. Denna tanke kvarstod genom hennes ungdom. När puberteten började vid cirka åtta eller nio år och brösten växte fram kände hon sig djupt obekväm, tyckte att förändringarna var obehagliga och förstod inte varför hon inte längre kunde vara bar över bröstet. Som tonåring försökte hon acceptera en kvinnlig roll och framstod mycket feminin eftersom hon kände att det förväntades av henne. Vid nitton år, efter att ha flyttat hemifrån till Düsseldorf, utvecklade hon depression och började utforska sin identitet mer djupgående. Det var då hon för första gången lärde sig om transidentitet och insåg att hon var attraherad av kvinnor, vilket hon upplevde som en befrielse från trycket att behaga män. Hon rakade av sig håret och började binda sina bröst, men förblev ändå djupt olycklig och utvecklade en ätstörning i ett försök att svälta bort sin femininitet. I takt med att hon alltmer identifierade sig med trans mäns erfarenheter, kom hon ut som trans vid omkring tjugo års ålder. Hon beskriver detta beslut som fast, och förklarar att hon inte kunde fortsätta leva som kvinna och upplevde självmordstankar och svåra humörsvängningar. Insikten verkade få allt att äntligen falla på plats. Hon inledde terapi hos en specialist på transpatienter. Även om hon först inte var helt säker, tilltalade terapeuten henne omedelbart med hanpronomen och som en ung man, vilket hon upplevde som bekräftande. Terapeuten uppmuntrade henne att fortsätta där snarare än att söka andra alternativ och antydde att hormoner kunde erhållas snabbare än vad de officiella riktlinjerna föreslog. Inom ungefär tre månader började Nele ta testosteron, med motiveringen från terapeuten att hennes fall var akut och tydligt, vilket ledde till snabb försäkringsgodkännande. Fysiskt märkte hon förändringar som hon först välkomnade: hennes höfter smalnade, rösten mörknade, ansiktet blev mer kantigt och hon fick mer muskler. Främlingar läste henne alltmer som man. Men hennes depression förvärrades och självmordstankarna fortsatte. I efterhand ser hon könsövergången som det enda positiva elementet i hennes liv vid den tiden, medan hon försummade alla andra områden. Hon fäste alla sina förhoppningar på operationen som det slutgiltiga målet. Efter att ha genomgått en mastektomi kände hon sig först framme och var lycklig, fri från könsdysfori kring sin kropp. Hennes mor minns att Nele med tårar i ögonen meddelade sin övergång, och senare, efter operationen, visade upp sitt bröst med stolthet medan hennes mor i hemlighet bröt ihop vid åsynen av ärren. Senare utvecklade Neles dåvarande partner hälsoproblem på grund av testosteron och började ifrågasätta begreppet könsidentitet. Nele försvarade först idén att hon var född trans, men deras diskussioner ledde så småningom till att hon började fråga sig varför hon egentligen ville vara en man. Hon insåg att hon tidigare i livet hade varit för psykiskt instabil för att bearbeta denna fråga, men när hon väl var mer stabil, kom svaret lätt för henne.