Den detransitionerade mannens erfarenhet
När det är socialt acceptabelt att konstant kritisera män... tenderar de att ta sina liv... Män skulle hellre identifiera sig utanför manlighet eller dö än att lida under misandri.
Översikt
Waffling Willow förklarar varför detransitionerade män nästan aldrig talar offentligt: radikala och liberala feminister stämplar dem som ”perversa”, medan transgemenskapen mobbar dem tillbaka till att identifiera sig som kvinnor, vilket lämnar dem helt utan stöd. Han menar att manshat – från både feminister och transkvinnor – framställer manlighet som oåterkalleligt ond, så detransitionerade män antingen återtransitionerar för att återfå acceptans eller tar sitt liv.
Fullständig Videosammanfattning
I ”The Detransitioned Male Experience” inleder Waffling Willow – som identifierar sig som en detransitionerad man – med att påpeka hur sällan män som han talar offentligt om detransition. Han säger att de flesta detransmän antingen förblir tysta eller mobbas bort från plattformar, och han vill förklara varför. Han listar fem grundläggande skäl: (1) till skillnad från detranskvinnor blir detransmän inte ”uppsvepta” av radikala eller liberala feminister; (2) samhället behandlar varje återgång till att leva som man som en ”återgång till ondska”, särskilt om mannen är vit; (3) män saknar kollektiva stödnätverk; (4) manliga hierarkier bestraffar femininitet/effeminering; och (5) transkvinnor känner sig ofta berättigade att rikta misandri mot detransmän. Han varnar för att videon kommer att förolämpa både transkvinnor och feminister, och betonar sedan att ”inte alla” i någon av grupperna beter sig så här. Willow menar att radikala och liberala feminister, tillsammans med många könskritiska röster, bemöter detransmän med anklagelser om autogynefili och ”perversion”, vilket driver dem offline. Detranskvinnor välkomnas däremot som ”oskyldiga offer för patriarkatet” och erbjuds emotionellt och socialt stöd. Denna skillnad, hävdar han, övertygar många effeminerade eller självhatande män om att det är säkrare och mer socialt belönande att förbli – eller återtransitionera till – en kvinnlig persona. Han kopplar denna dynamik till en bredare kulturell misandri: testosteron framställs som en ”våldsam drog”, manlighet likställs med kriminalitet och rovdjursbeteende, och pojkar lärs att se sin egen sexualitet som i grunden skadlig. I en sådan miljö kan transition framstå som en flykt från både feministisk fördömelse och alfahanars mobbning. Därefter skisserar han den ”manliga hierarki” han uppfattar: maskulina heterosexuella män högst upp, följt av mindre macho heteromän, maskulina homosexuella män, effeminerade heteromän och slutligen effeminerade homosexuella män. En detransman som har feminiserat sin kropp genom hormoner eller kirurgi hamnar längst ner och möter hån från dominerande män och misstänksamhet från kvinnor. Willow introducerar också begreppet ”transmaxing”, där personer som identifierar sig som incels transitionerar eftersom de tror att till och med en ”ful kvinna” har bättre sexuella utsikter än en ”ful man”. När någon väl har genomgått genital kirurgi kan detransition kännas omöjlig, vilket leder antingen till återtransition eller till suicidalt förtvivlan. Genomgående betonar han att män avråds från att visa sårbarhet, kramas eller skapa intima platoniska band, medan ett kvinnligt uttryck kan ge tillgång till fysisk närhet och gemenskap. Slutligen beskriver Willow hur transkvinnor själva ibland angriper detransmän, projicerar sina egna osäkerheter och försöker tysta berättelser som kan undergräva deras identiteter. Han framställer dessa transkvinnor som ”självhatande”, misandriska och desperata att hindra detransmän från att påminna dem om vad de skulle kunna bli. Den samlade effekten, drar han slutsatsen, är att detransmän antingen återtransitionerar för att återfå stödet från transgemenskapen eller så ”tar de livet av sig”, eftersom mainstreamkulturen inte erbjuder någon alternativ fristad. Han avslutar med att bjuda in detransitionerade män till två Discord-servrar som listas i beskrivningen – en med blandade kön och en endast för män – i hopp om att ge den solidaritet han säger annars saknas.