Översikt
Det nederländska protokollet är den behandlingsmodell som införde pubertetsblockerare i könsmedicinen. Det utvecklades i Nederländerna på 1990-talet och tidigt 2000-tal av en liten grupp kliniker i Utrecht och Amsterdam. Enligt protokollet kunde en noggrant screenad ungdom med livslång könsdysfori (lidande av missförhållandet mellan kön och upplevt kön) börja med en gonadotropinfrisättande hormonagonist (GnRHa), ett läkemedel som stänger av de hormonsignaler som driver puberteten, från omkring 12 års ålder. Könshormoner följde vid omkring 16 och kirurgi vid 18.
Två uppföljningsstudier av en enda Amsterdamsk kohort, publicerade 2011 och 2014, blev det huvudsakliga beviset för att denna sekvens fungerar. Internationella riktlinjer citerade dem, och kliniker i Storbritannien, Nordamerika, Australien och på andra håll antog varianter av angreppssättet. Sedan omkring 2019 har studierna mötts av ihållande kritik. Kritiker pekar på de små urvalen, de personer som hoppade av, en ändrad mätskala, en patient som dog efter kirurgi och det faktum att ett brittiskt försök att replikera resultaten inte fann någon psykologisk nytta.
Den här sidan följer protokollet från dess ursprung till de senaste nederländska data, inklusive van der Loos et al. 2022 om fortsatta hormoner och Nederländernas hälsoråds granskning 2026. Den ställer detransitionerades berättelser om att ha fått blockerare unga mot transpersoners berättelser om samma behandling. Den allmänna evidensen om blockerare (bentäthet, hjärnutveckling, fertilitet, biverkningar) finns på Pubertetsblockerare. De nationella evidensgranskningar som följde finns på Evidensgranskningar. Forskning om desistens i barndomen, varav mycket också kom från Amsterdam, finns på Desistens.
Huvudpoäng
De nederländska studierna var den första prospektiva forskningen om pubertetsundertryckning vid könsdysfori. De fann förbättringar i humör och beteende i en liten, starkt selekterad grupp. De hade ingen jämförelsegrupp, följde ingen förbi tidiga tjugoårsåldern och studerade inte den patienttyp som i dag utgör majoriteten av remisserna i många länder. De nederländska klinikerna själva har sagt att deras resultat kanske inte gäller för denna nyare grupp.
Protokollets ursprung
Före pubertetsblockerarna
Under 1970- och 1980-talen behandlades vuxna ”transsexuella” i Nederländerna i könsteam i Amsterdam och Utrecht. Ungdomar fick vanligtvis höra att de skulle vänta till 18 med hormoner. Peggy Cohen-Kettenis, en psykolog som hade arbetat med vuxna patienter, flyttade 1987 till barn- och ungdomspsykiatrin vid Utrecht universitets sjukhus. Ungdomar med könsdysfori började remitteras till henne. Enligt en doktorsavhandling från Amsterdam UMC 2024 som berättar klinikens historia lade hon märke till att några av dem kämpade trots psykologiskt stöd och drev på för att sänka åldern för motsatt könshormon till 16 för en utvald grupp som ”fungerade väl socialt och hade stödjande föräldrar” (van der Loos 2024, The Dutch Protocol: Coming of Age).
Argumentet för tidigare behandling vilade på uppföljningar av de första 22 unga patienterna från Utrechtskliniken, intervjuade i tjugoårsåldern efter kirurgi, som tycktes klara sig bättre än vuxna som transitionerat senare. Michael Biggs, en Oxford-sociolog som skrivit den mest detaljerade historien om protokollet, noterar att denna jämförelsegrupp hämtades från tidigare decennier av vuxna patienter (Biggs 2023).
Den första blockerade ungdomen
Idén att använda GnRHa kom från pediatrisk endokrinologi, där läkemedlen redan användes för att stoppa tidig pubertet (pubertet som börjar ovanligt tidigt). Det första publicerade fallet var en kvinnlig patient känd som ”FG” eller ”B”, som började pubertetsundertryckning vid 13, fortsatte till 18 och sedan fick testosteron och en rad operationer: mastektomi, hysterektomi med avlägsnande av äggstockarna och genital kirurgi, varav den sista fortfarande väntade vid 20 (Cohen-Kettenis & van Goozen 1998). Biggs noterar att denna enda fallbeskrivning i flera år var det enda publicerade beviset för ingreppet. Han noterar också att det redan höll på att antas på andra håll, bland annat i Standards of Care från 2001 från Harry Benjamin International Gender Dysphoria Association, som senare blev World Professional Association for Transgender Health (WPATH) (Biggs 2023).
Klinikerna
Tre namn är knutna till protokollet: Peggy Cohen-Kettenis, psykologen som Biggs tillskriver dess huvudsakliga upphovsperson; Henriette Delemarre-van de Waal, pediatrisk endokrinolog vid VU University Medical Center (VUmc) i Amsterdam; och Louis Gooren, endokrinolog i vuxenteamet, medförfattare till det första tryckta förslaget (Gooren & Delemarre-van de Waal 1996).
Den artikeln från 1996 beskrev GnRHa som ”fullständigt reversibelt”, ett påstående som enligt Biggs inte hade data bakom sig då, med tanke på att protokollet innebar undertryckning i upp till fyra år. Protokollet beskrevs formellt 2006 (Delemarre-van de Waal & Cohen-Kettenis 2006) och igen 2008 (Cohen-Kettenis, Delemarre-van de Waal & Gooren 2008). Ungdomstjänsten flyttade till Amsterdam, där Center of Expertise on Gender Dysphoria vid VUmc (nu Amsterdam UMC) blev källan till merparten av forskningen.
Motiveringen
Protokollet vilade på två påståenden: att blockerare är reversibla (sluta med läkemedlet och puberteten återupptas) och att de hjälper diagnosen genom att ge ”tid att tänka” utan lidandet av en oönskad pubertet. Ett tredje mål var praktiskt: någon som aldrig går igenom sitt eget köns pubertet är lättare att få att se ut som det motsatta könet senare. Biggs hävdar att detta kosmetiska mål var det egentliga säljargumentet. Om nästan alla som börjar med blockerare går vidare till motsatt könshormon verkar den ”diagnostiska” perioden inte sålla ut någon (se Pubertetsblockerare: frågan om ”pausknappen”).
Behörighetsreglerna
Det nederländska protokollet var aldrig avsett för varje ung person som sade sig vara trans. De publicerade kriterierna var strikta (Delemarre-van de Waal & Cohen-Kettenis 2006; de Vries et al. 2011):
| Regel | Vad den krävde | Varför den spelade roll |
|---|---|---|
| Tidigt debuterande, ihållande dysfori | Könsdysfori sedan tidig barndom, som förvärrats av pubertetens första fysiska förändringar | Klinikernas egna uppföljningar visade att de flesta remitterade barns dysfori avtog före tonåren (se Desistens). Dysfori som varade in i puberteten och förstärktes där behandlades som ett tecken på att den skulle bestå. |
| Psykologisk stabilitet | Inga allvarliga psykiatriska tillstånd som kunde störa bedömning eller behandling; ungdomar med problem som svår depression eller psykos skulle behandlas först | För att säkerställa att lidandet inte orsakades av något annat och att den unge kunde hantera behandlingen |
| Familjestöd | Föräldrar eller vårdnadshavare som stödde behandlingen och kunde ge stabilt stöd hela vägen | Behandlingen pågick i åratal och berodde på ett stabilt hem |
| Ålder och pubertetsstadium | Minst 12 år och i Tanner-stadium 2–3 (de första synliga tecknen på pubertet) | Klinikerna ville att ungdomen först skulle uppleva början av sin egen pubertet, som ett diagnostiskt test |
| Omfattande bedömning | Många sessioner med en psykisk hälsovårdsperson under lång tid före varje medicinskt steg, och fortsatt psykologiskt stöd | För att utforska andra förklaringar och stödja beslutsfattande |
Dessa kriterier uteslöt en stor del av remisserna. I kohorten som gav studierna 2011 och 2014 bedömdes 140 av 196 konsekutivt remitterade ungdomar vara behöriga för medicinsk behandling (de Vries et al. 2011). På Leidenkliniken mellan 2010 och 2018 bedömdes 143 av 214 ungdomar som var gamla nog för behandling (67%) vara lämpliga för blockerare (Brik et al. 2020).
Biggs fann att praktiken inte alltid stämde med de skrivna reglerna. Minimåldern 12 hölls inte alltid, och tabellen i själva artikeln från 2014 visar att åldrarna vid start av GnRHa i den kohorten varierade från 11,5 till 18,5 (Biggs 2023; de Vries et al. 2014).
Skulle detransitionerade ha uppfyllt kriterierna?
Behörighetsreglerna förutsatte att en noggrann bedömning av tidigt debuterande, ihållande dysfori kunde identifiera ungdomar vars dysfori skulle bestå. Vissa detransitionerade säger att de skulle ha klarat den screeningen. De beskriver dysfori sedan barndomen, långa bedömningar och inga uppenbara varningstecken – och detransitionerade ändå.
Jag hade gått i veckovisa psykologsamtal sedan jag var 12, hade en bedömning för könsdysfori som bestod av flera sessioner över 6 månader och diagnostiserades vid 15… Jag var ett mycket tydligt fall av en starkt dysforisk binär trans kille som uppfyllde diagnoskriterierna och inte visade några varningstecken som kunde tyda på en framtida detransition, och ändå är jag här. —Wonderful_Walk4093, detransitionerad kvinna
Det är roligt, det verkar som om många av oss här är personer som tidigare skulle ha klassificerats som ”äkta trans”. Dysfori sedan barndomen, inga av de stereotypiska tecknen på framtida detransition. Det får en verkligen att ifrågasätta hela saken. —malcoze, detransitionerad kvinna
Dessa berättelser visar inte hur ofta tidigt debuterande fall detransitionerar. De visar att protokollets centrala antagande – att rätt urvalskriterier kan förutsäga vem som kommer att ha nytta – inte är något detransitionerade tar för givet. Samma Amsterdamska teams barndomsforskning fann att de flesta remitterade barns dysfori avtog och att dysfori i barndomen var starkt kopplad till senare attraktion till samma kön (Desistens). Biggs hävdar att protokollet aldrig tog itu med vad det innebär att blockera puberteten för en ungdom vars dysfori annars kanske skulle ha avtagit.
Studien 2011: enbart blockerare
Vad den gjorde
de Vries et al. 2011, publicerad i Journal of Sexual Medicine, följde de första 70 av de 111 ungdomar som förskrevs blockerare på Amsterdamska kliniken mellan 2000 och 2008. De bedömdes före start av GnRHa och igen strax före start av motsatt könshormon, i genomsnitt omkring två år senare. Mätningarna omfattade beteendemässiga och emotionella problem (föräldra- och självrapport), depression, ångest, ilska, allmän funktion bedömd av kliniker, könsdysfori och kroppstillfredsställelse.
Vad den fann
- Beteendemässiga och emotionella problem och depressiva symtom minskade och klinikerbedömd funktion förbättrades.
- Andelen ungdomar vars föräldrarapporterade problem låg i kliniskt intervall sjönk från 44% till 22%.
- Könsdysfori och kroppsmissnöje förändrades inte. Inte heller ångest eller ilska.
- Ingen ungdom slutade med blockerarna. Alla 70 gick vidare till motsatt könshormon.
Författarna drog slutsatsen att pubertetsundertryckning ”kan betraktas som ett värdefullt bidrag” till behandlingen.
Begränsningarna
- Ingen jämförelsegrupp. Förbättringarna kan spegla att de blev äldre, det psykologiska stöd varje ungdom fick, eller regression mot medelvärdet (människor bedöms ofta när lidandet är stort, så senare poäng tenderar att se bättre ut oavsett vad som händer).
- Små och ofullständiga data. För vissa mått fanns resultat bara för omkring 41 ungdomar, enligt om analysen från Englands National Institute for Health and Care Excellence (NICE), som bedömde fynden som mycket låg säkerhet (NICE 2020).
- Mestadels normala poäng vid start. De rapporterade förändringarna var mest förskjutningar inom normalintervallet.
- Kärnproblemet förbättrades inte. Läkemedlet ska lindra lidande kring kroppen, men måtten på det lidandet förblev oförändrade.
- Alla patienter fortsatte. Att 100% gick vidare till hormoner kan läsas som ett tecken på god selektion, eller som ett tecken på att den ”diagnostiska” pausen inte fungerade som en paus.
Studien 2014: efter hormoner och kirurgi
Vad den gjorde
de Vries et al. 2014, publicerad i Pediatrics, följde samma kohort till minst ett år efter kirurgi. Deltagarna bedömdes tre gånger: före blockerare (medelålder 13,6), vid start av motsatt könshormon (16,7) och efter kirurgi (20,7). Kirurgi betydde vaginoplastik för transkvinnorna; för transmännen mastektomi och hysterektomi med avlägsnande av äggstockarna.
Vilka som ingick i det slutliga urvalet
Av de 70 ungdomarna i 2011 års studie deltog 55 (22 transkvinnor, 33 transmän) i den avslutande bedömningen. Artikeln listar de 15 som inte gjorde det:
| Orsak | Antal |
|---|---|
| Ännu inte ett år efter kirurgi | 6 |
| Medicinskt ej lämplig för kirurgi (till exempel okontrollerad diabetes, sjuklig fetma) | 3 |
| Vägrade delta | 2 |
| Skickade inte tillbaka frågeformulär | 2 |
| Föll ur vården | 1 |
| Dog efter vaginoplastik (nekrotiserande fasciit, en allvarlig vävnadsinfektion) | 1 |
Elva av de 15 icke-deltagarna var transkvinnor (födda som pojkar). Fullständiga data vid alla tre tidpunkter fanns för 40 deltagare.
Vad den fann
- Könsdysfori och svårigheter med kroppsuppfattning fortsatte genom pubertetsundertryckningen och ”remitterade” efter hormoner och kirurgi.
- Psykologisk funktion förbättrades gradvis, till andelar kliniska problem ”inte urskiljbara från urval ur den allmänna befolkningen”.
- Välbefinnande och livskvalitet beskrevs som liknande eller bättre än jämnåriga nederländska kamrater.
- Ingen deltagare rapporterade ånger, och alla var ”mycket eller ganska nöjda” med sina operationer.
Författarna drog slutsatsen att protokollet ger könsdysforiska unga ”möjligheten att utvecklas till välfungerande unga vuxna”. Tillsammans med artikeln från 2011 blev detta huvudbeviset för protokollet i riktlinjer som Endocrine Societys riktlinje från 2017 och WPATH:s Standards of Care.
Kritiken
Abbruzzese, Levine och Mason (2023)
År 2023 publicerade E. Abbruzzese från Society for Evidence-Based Gender Medicine (en grupp kritisk till ungdomstransition), psykiatern Stephen Levine och barnläkaren Julia Mason en detaljerad kritik i Journal of Sex & Marital Therapy (Abbruzzese, Levine & Mason 2023). Det var ett svar till Annelou de Vries, som hade försvarat studierna mot en tidigare artikel av Levine och kollegor (de Vries 2023).
Författarna accepterar att studierna visade att hormoner och kirurgi ”framgångsrikt kan förändra ungdomars fenotypiska utseende”. De hävdar att studierna inte visade psykologisk nytta stor nog att rättfärdiga skadorna, ”inklusive vissheten om sterilitet”. Deras huvudpunkter:
- Selektionsbias. Bara ungdomar som klarade sig tillräckligt bra i varje steg gick vidare och räknades. De som inte kunde opereras, inte svarade eller hoppade av försvann ur resultaten. Med deras ord rapporterade studierna ”oavsiktligt bara sina bästa resultat”. De noterar ett slutligt urval på 55, ”med nyckelresultat tillgängliga för bara 32 personer”.
- Skalan för könsdysfori byttes. Utrecht Gender Dysphoria Scale (UGDS) har en manlig och en kvinnlig version med mestadels olika poster. Före behandling och vid start av hormoner fyllde deltagarna i versionen för sitt födelsekön. Efter kirurgi fyllde de i versionen för sitt identifierade kön. Artikeln säger detta själv. Abbruzzese och kollegor hävdar att bytet till en skala utformad för det motsatta könet ”i praktiken garanterade” att poängen sjönk, så huvudfyndet om ”upplösning av könsdysfori” är ”helt ogiltigt”.
- Sammanblandning med terapi. Varje ungdom fick fortsatt psykologiskt stöd, så effekterna av läkemedel, terapi och mognad kan inte separeras.
- Fysiska skador inte mätta. Studierna bedömde inte ben, hjärna eller sexuell funktion, trots att dessa risker hade tagits upp från början.
- Sjuklighet och dödlighet. Med dödsfallet och de patienter som inte kunde opereras av medicinska skäl inräknade uppskattar författarna den allvarliga korttidssjukligheten och dödligheten till ”kanske så hög som 6%–7%”.
- Dålig tillämplighet. Enligt författarna är det vanliga kliniska bilden i dag dysfori som började efter puberteten, tillsammans med betydande psykisk sjukdom: ”två kliniska bilder som nederländerna uttryckligen diskvalificerade”. Fynden kan därför inte tillämpas på dem.
Artikeln är skriven av kritiker av ungdomstransition och bör läsas som ett argument, inte som en neutral översikt. Men varje punkt kan kontrolleras mot originalartiklarna, och de fakta den vilar på (de 55 deltagarna, skalbytet, dödsfallet, de uteslutna patienterna, urvalsreglerna) kommer från de nederländska författarnas egen rapportering.
Michael Biggs
Biggs historia från 2023 (Biggs 2023) når liknande slutsatser via en annan väg. Han hävdar att ”antalet observationer var betydligt mindre än 70”, att nedgången i könsdysfori ”berodde på icke jämförbara skalor” (poäng före och efter kom från olika frågeformulär) och att resultaten ”utelämnar en patient som dog eftersom pubertetsundertryckning medförde en riskablare vaginoplastik”. Han tillägger att ingen av de två grundläggande påståendena någonsin testades: undertryckning i fyra år eller mer visades inte lämna någon bestående effekt, och eftersom nästan alla gick vidare till hormoner sållade den ”diagnostiska” pausen aldrig ut någon. Protokollet ignorerade också kopplingen mellan dysfori i barndomen och senare homosexualitet, och undertryckningens effekt på sexuell utveckling.
Biggs jämförde också de nederländska resultaten med tidiga resultat från den brittiska replikationen som Tavistockkliniken presenterade för sin egen styrelse 2015. Han rapporterade att den nederländska förbättringen av psykologisk funktion inte upprepades i England (Biggs 2020), och pekade på tecken i dessa preliminära data på mer självskada och fler problem hos flickor (Carmichael et al. 2021). Dessa preliminära data publicerades aldrig i en tidskrift och kan därför inte kontrolleras oberoende.
Dödsfallet efter kirurgi
En ung transkvinna i kohorten dog efter kirurgi. Hennes fall publicerades separat av Amsterdams kirurgiska team (Negenborn et al. 2017). Hon hade blockerats sedan tidig pubertet, så hennes genitalvävnad inte hade utvecklats nog för standardvaginoplastik med penisinversion. Kirurgerna använde istället en bit tarm, en mer komplicerad operation. Hon utvecklade nekrotiserande fasciit orsakad av resistent E. coli och dog.
2014 års artikel nämner dödsfallet i en mening som skäl till icke-deltagande. Kritiker hävdar att ett dödsfall direkt kopplat till protokollet (tidig undertryckning som ledde till en riskablare operation) borde ha behandlats som ett resultat av protokollet, inte som saknade data. Samma vävnadsproblem drabbar andra tidigt blockerade manliga personer; se Vaginoplastik och Sexuell funktion.
Avhopp och saknade data
De nederländska författarna rapporterade inga statistiska skillnader vid baslinjen mellan de 55 deltagarna och de 15 icke-deltagarna. Kritiker svarar att icke-deltagarna är just de personer vars resultat spelar störst roll för säkerheten, och att ”ingen skillnad vid baslinjen” inte säger något om hur det gick för dem senare. Samma problem går genom de senare nederländska studierna. I benstudien av van der Loos et al. 2023 deltog bara 75 av 143 behöriga personer (52%). I klinikens vuxenkohort hade 36% av patienterna slutat komma efter flera år (Wiepjes et al. 2018).
Detransitionerade tar ofta upp denna punkt utifrån egen erfarenhet. Flera säger att de helt enkelt slutade gå till kliniken och aldrig skulle ha registrerats som detransitionerade.
Jag pratade aldrig med läkaren på könskliniken igen efter att jag slutade med hormoner, så hur skulle de ens veta att jag detransitionerade? —Lurkersquid, detransitionerad kvinna
Jag skrev också under papper som innebär att jag ingår i någon studie, men jag är ganska säker på att de inte registrerar mig som detransitionerad nu. Så jag är osäker på hur verkliga dessa studier kan vara. Så många detransitionerade försvinner bara från sina kliniker eftersom de har trauma kopplat till dem och inte vill tillbaka. —ClydeFallon, detransitionerad kvinna
Den brittiska replikationen: Carmichael et al. (2021)
Tavistocks Gender Identity Development Service (GIDS) i London startade en ”Early Intervention Study” 2011. Den var utformad för att replikera det nederländska angreppssättet hos 12–15-åringar med svår, ihållande dysfori, med liknande inträdeskriterier: livslång dysfori, psykologisk stabilitet och minst sex månaders bedömning (Carmichael et al. 2021).
| Amsterdam (de Vries et al. 2011) | London (Carmichael et al. 2021) | |
|---|---|---|
| Urval | 70 av 111 behandlade, 2000–2008 | 44, startade 2011–2015 |
| Jämförelsegrupp | Ingen | Ingen |
| Psykologiska problem | Förbättrade | Ingen förändring (föräldrar och självrapport) |
| Självskada | Inte rapporterat separat | Ingen förändring i genomsnitt |
| Könsdysfori | Ingen förändring | Ingen förändring |
| Gick vidare till motsatt könshormon | 70 av 70 (100%) | 43 av 44 (98%) |
| Data vid senare tidpunkter | Omkring 41–70 beroende på mått | 24 efter 2 år, 14 efter 3 år |
Författarna fann ”inga förändringar i psykologisk funktion, livskvalitet eller grad av könsdysfori”. Bentätheten släpade efter jämnåriga, och biverkningar som huvudvärk, vallningar och trötthet var vanliga. Studien publicerades inte i en tidskrift förrän 2021, tio år efter att den börjat; Biggs hävdar att fördröjningen speglade de nedslående resultaten. En ny analys av de publicerade data 2024 undersökte varje individ istället för gruppgenomsnitt. Den fann att 15–34% av ungdomarna ”försämrades tillförlitligt”, beroende på mått och tidpunkt (McPherson & Freedman 2024).
Det mest direkta försöket att upprepa den nederländska studien, med liknande urvalsregler, reproducerade alltså inte dess psykologiska vinster. En senare amerikansk studie av 94 ungdomar som började med blockerare fann inte heller någon mätbar förändring i psykisk hälsa över två år, med 37% av depressionsdata som saknades vid uppföljning (Olson-Kennedy et al. 2025; se Olson-Kennedy NIH-studien).
Det nederländska svaret
De nederländska klinikerna har inte dragit tillbaka studierna. I sitt svar till Levine och kollegor hävdade de Vries att kritikerna hade missförstått forskningen, att senare kortare studier också visade förbättrad eller stabil psykologisk funktion och lindring av könsinkongruens, och att noggrann utvärdering och informerat samtycke alltid hade rekommenderats (de Vries 2023). Den bredare nederländska hållningen, upprepad av Nederländernas hälsoråd och regeringen 2026, är att problem som hittats utomlands (till exempel av Cass Review i England) kommer från kliniker som inte följde den nederländska modellen och därför inte gäller för nederländsk vård (Ministeriet för hälsa, välfärd och sport 2026).
Hur kliniker världen över avvek från kriterierna
Det nederländska protokollet spreds snabbt. På de flesta håll antogs läkemedlen och åldersgränserna, men behörighetsreglerna mjukades upp eller togs bort.
Patientpopulationen förändrades
Från omkring 2012 ökade remisserna till ungdomskönskliniker kraftigt i många länder, och majoriteten skiftade till ungdomar av kvinnligt kön. Många hade ingen dysfori i barndomen och hade andra psykiska hälsoproblem. I Finlands första ungdomskönstjänst var 41 av 47 ungdomar bedömda 2011–2013 (87%) födda flickor, 75% hade tidigare varit i specialiserad psykiatrisk vård av andra skäl, och 64% hade ingen könsdysfori i barndomen som de eller deras föräldrar mindes (Kaltiala-Heino et al. 2015). Det är de två grupperna – debut efter puberteten och betydande psykiatriska problem – som de nederländska kriterierna uteslöt. Se Demografisk förskjutning och Snabbdebuterande könsdysfori.
England
På GIDS gavs blockerare först bara inom Early Intervention Study. Cass Review 2024 fann att blockerare från 2014, innan några resultat fanns, ”gick från ett rent forskningsprotokoll till att vara tillgängliga i rutinmässig klinisk praxis”. De gavs till en bredare patientgrupp som inte skulle ha uppfyllt de ursprungliga inträdeskriterierna. Granskningen fann också att bedömningen hade varit inkonsekvent och att andra förklaringar till lidandet, som autism och trauma, ofta inte utforskades. Se Tavistock GIDS och Bell mot Tavistock.
Riktlinjer
- Endocrine Societys riktlinje från 2017 rekommenderade blockerare vid de första tecknen på pubertet. Enligt deras egen gradering var evidensen bakom varje rekommendation för ungdomar av låg eller mycket låg kvalitet. Se Endocrine Society.
- WPATH Standards of Care 8 (2022) kräver ”flera år” av ihållande lidande och en grundlig bedömning, men ställer inte krav på att dysforin började i tidig barndom. Den satte inga minimiåldrar för hormoner eller de flesta operationer. Åldersgränser i ett utkast från 2021 togs bort före publicering. Se WPATH.
- Många amerikanska kliniker rörde sig mot en ”bekräftande” modell där ungdomens uttalade identitet accepteras istället för att utforskas (se Evidensgranskningar: bekräftelsemodellen).
Inom Nederländerna
Praxis förändrades också på de nederländska klinikerna. I Leiden (2010–2018) var den typiska åldern vid start av blockerare 15 för transkvinnor och 16 för transmän, sent i puberteten eller efter. Tjugo ungdomar stannade på blockerare längre än planerat, ofta på grund av instabila familjesituationer, autism eller depression (Brik et al. 2020). I Amsterdams kohort på 720 personer var medianåldern vid start av blockerare 16,0 för dem födda som flickor (van der Loos et al. 2022). En 20-årsöversikt av 1 766 barn och ungdomar i Amsterdam fann en brant ökning av remisser, en förskjutning mot kvinnligt kön och stigande åldrar vid mottagning och vid start av blockerare (van der Loos et al. 2023, J Sex Med).
Vad detransitionerade beskriver
Detransitionerade som behandlats utanför Nederländerna beskriver ofta de steg som de nederländska kriterierna skulle säkra som saknade: bedömningar på några få sessioner, ignorerad psykiatrisk historia och föräldrar som fick höra att behandlingen var brådskande.
Jag önskar att någon hade kunnat motbevisa påståendet att pubertetsblockerare inte är experimentella och har använts konsekvent i decennier. Ett mycket vilseledande uttalande, eftersom det nederländska protokollet inte har följts i andra länder; det har ändrats radikalt genom att tillämpas på en annan population. Historiskt användes det aldrig när barn hade sent debuterande dysfori i tonåren. —Takeshold, detransitionerad kvinna
Jag minns att jag var 16 och gick till könskliniken och var så rädd att de skulle gatekeepa mig. Jag var så orolig att de skulle bry sig om det faktum att jag bokstavligen vittnade i rätten mot någon som våldtog mig, hade en ätstörning, hade en historia av depression och självmordsförsök, hade svår livslång ångest och panikattacker – men de brydde sig inte alls om dessa saker. —Admirable_Treacle_97, detransitionerad kvinna
Jag förskrevs östrogen och pubertetsblockerare när jag var 16. Bara två timslånga möten med en psykiater på Children's Hospital, sedan fick jag grönt ljus att börja hormonbehandling. —Dear-Shift-7636, detransitionerad man
Dessa berättelser beskriver behandling som bröt mot de ursprungliga reglerna: psykiatrisk instabilitet, lite utforskning och i vissa fall hormoner som startade tillsammans med blockerare. Se Psykisk hälsa och könsdysfori, Trauma och Informerat samtycke.
Att bli blockerad ung: detransitionerades och transpersoners berättelser
Detransitionerade
Vissa detransitionerade fick blockerare i tidig ungdom, nära den ålder och det pubertetsstadium som protokollet avsåg. Deras berättelser fokuserar på hur beslutet presenterades, vad som inte utforskades och vad som gick förlorat.
En kommentators familj hade planerat det nederländska protokollet vid namn:
Jag fick blockerare vid 12 och började sedan med en låg dos testosteron som efterliknade manlig pubertet. Min familj och jag hade planerat att följa det nederländska protokollet sedan jag var ganska ung. Jag har mycket blandade känslor – i vissa fall kan det vara värt det, men det finns alldeles för många okända. Mina föräldrar ville verkligen det bästa för mig och fick bara bekräftande information och resurser. Nu är jag en 15-årig kvinna med djup röst och maskulint ansikte, och jag valde nyligen att sluta med blockerare och T. Jag känner mig som ett vetenskapligt experiment, och jag väntar i princip bara på att se vad som kommer att hända med min kropp. —redactedchicken, kommentator på /r/detrans
Andra beskriver blockerare som det första steget på en väg de pressades att ta snabbt, så att de inte skulle gå igenom sin egen pubertet:
Jag socialt transitionerade när jag var 10, sattes på blockerare mycket snabbt men började inte med testosteron förrän vid ungefär 15/16. Min erfarenhet liknade din: de sade att jag skulle agera snabbt så att jag inte gick igenom kvinnlig pubertet; det var också en av huvudpunkterna som förde mig till att transitionera vidare, jag blev bara bekräftad av alla så som ett litet barn tyckte jag att det var fantastiskt, fram till nyligen. —Empty_Context222, detransitionerad kvinna
Även om det var mitt val och jag är medveten om att jag åtminstone delvis är ansvarig för det, är jag fortfarande så upprörd över att jag fick blockerare vid 14 och testosteroninjektioner vid 16. Min hjärna var inte tillräckligt utvecklad för att fullt ut förstå de (ibland oåterkalleliga) förändringar som hormonbehandlingen skulle innebära, och om terapeuterna bara hade försökt gå riktigt djupt hade de insett att det jag misstog för könsdysfori faktiskt bara var djupt rotat trauma och självhat. —Luzzenz, detransitionerad kvinna
Några säger att de fick höra att blockerare var ofarliga, vilket ekar språket om ”fullständig reversibilitet” från förslaget 1996:
Jag ville ha pubertetsblockerare när jag var yngre eftersom jag hade hört att de var ofarliga och skulle hjälpa människor som kämpade med sin självbild som jag. Jag fick aldrig höra talas om någon form av biologisk skada de kunde orsaka. —willow_wind, ifrågasätter sin egen transstatus
Och några påpekar att protokollets eget tidsschema, blockerare från 12 till hormoner vid 16, innebär år av undertryckning, inte en kort paus:
Dessutom skulle någon behöva stå på blockerare i ungefär 5 år mellan pubertetens början och den tidpunkt då de är gamla nog att fatta ett informerat val om transition. Det kan inte betraktas som en kortvarig behandling. —bigbeard61, desisterad man
Transpersoner
Transpersoner som fick blockerare tidigt, eller som önskar att de hade fått det, beskriver dem ofta som den behandling som sparade dem de mest plågsamma och bestående effekterna av fel pubertet. I sin starkaste form säger denna syn att födelsepuberteten själv är oåterkallelig. Att undanhålla blockerare är därför inte ett neutralt val, och en ungdom som slutar med dem kan fortfarande gå igenom sin egen pubertet.
Att ge någon ett sätt att inte åsamka skadan av fel pubertet är själva poängen med blockerare. Att ge dem möjligheten att bestämma, innan de fel hormoner påtvingas dem, eller hur? Om du inte ger någon vad de vill, tvinga dem inte att leva igenom det som mycket väl kan skada dem. —ZoeyKaisar, transkvinna (MTF)
Om ditt 13-åriga barn lider av puberteten kan pubertetsblockerare vara ett säkert, reversibelt alternativ för att ge honom tid att utforska sin identitet utan den extra stressen av oönskade fysiska förändringar. —Alexzulii, transman (FTM)
Jag har vetat att något fanns där sedan jag var 7, men då visste jag inte att det ens var en sak att vara trans. Som ett resultat förtryckte jag mig själv till tidiga tjugoårsåldern och traumatiserades av ett decennium av pubertet. Om jag hade vetat vad det var då hade jag inte lidit så mycket, och jag är säker på att jag skulle ha kunnat övertyga mina föräldrar att sätta mig på pubertetsblockerare. —Ok_Delay1124, transkvinna (MTF)
Inte varje transberättelse är så entydig. En transman som fick blockerare vid 11 eller 12 var tacksam för dem, men sade också att han inte ångrar den del av den kvinnliga puberteten han gick igenom:
Jag förstår detta helt – jag ”ångrar” inte den kvinnliga puberteten alls. Jag gick inte igenom allt, men jag minns att jag var entusiastisk över bröst och sådant, jag är glad att jag kunde få hormonblockerare så tidigt (omkring 11–12). —MISOSOOUPE, transman (FTM)
Där berättelserna möts och skiljs
| Fråga | Transberättelser | Detransitionerades berättelser |
|---|---|---|
| Vad gör blockerare? | Förhindrar oåterkalleliga förändringar av fel pubertet; köper tid | Stoppar utvecklingen i ett fönster som inte kommer tillbaka; inte en paus |
| Är tidig behandling en fördel? | Ja: tidigare betyder mindre lidande och bättre fysiska resultat senare | Tidig behandling kom innan de kunde förstå vad som beslutades, eller utforska andra orsaker |
| Förklarades riskerna? | Ofta beskrivna som säkra och reversibla | Säger ofta att de fick höra att blockerare var ofarliga |
| Och ”tid att tänka”? | Tid att utforska identitet utan lidande | Tiden användes för att förbereda nästa steg, inte för att ifrågasätta det |
Båda grupperna beskriver samma behandling, i vissa fall i samma åldrar, med motsatta resultat. Båda beskriver tidig ungdom som en tid då beslut måste fattas under press. Oenigheten gäller vilket misstag som är värre: att gå igenom en pubertet man inte ville ha, eller att missa en man senare önskade att man hade haft. De nederländska studierna kan inte avgöra det, eftersom de aldrig följde en grupp som inte fick blockerare och de slutade vid omkring 20 års ålder.
Vad de nederländska klinikerna har sagt sedan dess
Det nederländska teamet har försvarat sitt ursprungliga arbete samtidigt som det vid flera tillfällen varnat för att det inte bör tillämpas okritiskt på dagens patienter.
- 2020: ”Viss försiktighet är motiverad.” I en kommentar i Pediatrics noterade Annelou de Vries att det ursprungliga protokollet krävde ”förekomst av könsdysfori sedan tidig barndom”. Hon noterade att ungdomar med en historia som började efter puberteten ”ännu inte deltog i de tidiga utvärderingsstudierna”. Hon sade att detta ”väcker frågan” om de positiva resultaten också gäller ungdomar som nu ”presenterar sig i överväldigande stort antal”, inklusive äldre ”möjligen utan barndomshistoria”. Hon noterade att vissa fallbeskrivningar beskriver senare presenterade ungdomar som till slut detransitionerar, och att systematiska studier av avbrott efter hormoner eller kirurgi ”för närvarande saknas” (de Vries 2020).
- 2021: ”Vi vet inte om studier vi gjort tidigare fortfarande kan tillämpas på denna tid.” Thomas Steensma vid Amsterdamscentret sade till den nederländska tidningen Algemeen Dagblad att ”många fler barn registrerar sig, och också en annan typ”, med tre gånger så många registrerade födda flickor som födda pojkar. Han sade att det fanns lite forskning om blockerare och hormoner hos unga, ”vilket är varför det också ses som experimentellt”. Han kritiserade också kliniker utomlands för att ”blint” ha antagit de nederländska behandlingarna utan att forska på sina egna patienter (engelsk översättning via Voorzij). Några månader senare sade han till NRC att det inte fanns några ”bevis” för en hype och att de nyare kvinnliga patienterna inte var mer eller mindre könsinkongruenta än tidigare (NRC 2021).
- 2022–2024: försvar av studierna. De Vries försvarade fynden från 2011 och 2014 mot kritiker (de Vries 2023), och teamet står fortfarande bakom protokollet. De pekar på sina tidstrenddata, som inte fann någon förändring i dysforins intensitet eller psykologisk funktion bland Amsterdamsremisser från 2000 till 2016, förutom förskjutningen i könsfördelning.
De två positionerna kan samexistera: de nederländska klinikerna hävdar att deras modell fungerar för de patienter den utformades för, och att kliniker som mjukade upp kriterierna är ett separat problem. Vissa detransitionerade läser klinikernas varningar som ett erkännande av att evidensen aldrig omfattade människor som de.
Författarna till de nederländska studierna börjar säga högt att det nuvarande rent bekräftande systemet inte stöds av deras resultat på grund av populationsskillnaderna, fastän samma studier används nästan uteslutande för att rättfärdiga det. —spare_eye, desisterad kvinna
Nyare nederländska uppföljningsdata
Fortsatta hormoner: van der Loos et al. (2022)
Den största nyare nederländska studien kopplade Amsterdams klinikjournaler till det nationella receptregistret (van der Loos et al. 2022, Lancet Child & Adolescent Health).
- Vilka: 720 personer (69% födda flickor) som började med blockerare före 18 och sedan lade till motsatt könshormon.
- Resultat: I slutet av 2018 hade 704 (98%) ett recept på motsatt könshormon; 16 hade inte.
- Åldrar: Medianåldern vid start av blockerare var 14,1 för dem födda pojkar och 16,0 för dem födda flickor. Vid uppföljningens slut var medianåldern bara omkring 20 och 19.
- Inga prediktorer: Ålder, pubertetsstadium, år för första besök och avlägsnande av gonader förutsade inte avbrott.
Författarna kallade resultatet betryggande. Dess begränsningar är betydande:
- Ett recept är inte ett mått på nytta. Studien räknade ett försäkrat recept vid ett datum. Den mätte inte om människor tog medicinerna, eller deras välbefinnande, tillfredsställelse eller ånger.
- Uppföljningen var kort. I Amsterdams vuxenkohort uppträdde ånger i genomsnitt omkring 11 år efter start av hormoner, med en spännvidd på omkring 4 till 22 år (Wiepjes et al. 2018). De flesta deltagare i 2022 års studie hade inte nått den punkten.
- Gonadektomi tvingar fortsättning. Personer vars äggstockar eller testiklar avlägsnats behöver ett könshormon livet ut för att skydda skelettet. Ett fortsatt recept visar inte att de fortfarande stöder sin transition.
- Bara de som nådde hormoner räknades. Alla som slutade efter enbart blockerare uteslöts.
- Andra data skiljer sig. En amerikansk studie av militära hälsoregister fann att omkring 3 av 10 hade slutat med hormoner inom fyra år (Roberts et al. 2022).
Vissa transkommentatorer citerar höga fortsättningssiffror som bevis för att ungdomar som börjar behandling sällan ändrar sig. Detransitionerade som diskuterade studien när den kom frågade vad de 98% egentligen mätte:
Enligt min mening skulle det största problemet vara orsaken till fortsättningen. Fortsatte deltagarna behandlingen av tillfredsställelse eller för att de kände att de måste fortsätta på grund av utvecklingsmässiga, sociala eller medicinska problem? —OnceBitten8240, detransitionerad kvinna
Att sluta med blockerare
Nederländska studier rapporterar att mycket få ungdomar slutar med blockerare:
- 1,4% av dem som började med blockerare i 20-årsöversikten i Amsterdam slutade, mest för att deras dysfori hade försvunnit (van der Loos et al. 2023, J Sex Med).
- 3,5% (5 av 143) i Leiden slutade för att de inte längre ville ha könsbehandling. Deras skäl inkluderade att känna sig ickebinär, bli förälskad och familje- eller personliga problem (Brik et al. 2020).
Leidenförfattarna själva skrev att den höga övergången till hormoner kan spegla behörighetskriterier som väljer ungdomar som mycket sannolikt fortsätter, och att deras studie inte kunde visa om blockerarna själva gör bestående mer sannolikt.
Andra nederländska resultatstudier
Andra Amsterdamuppföljningar fann att ryggradens bentäthet hos dem födda pojkar fortfarande låg under deras nivå före behandlingen för åldern efter omkring 12 års hormoner (van der Loos et al. 2023); att ingen av 29 transkvinnor som blockerats i tidig pubertet hade mogna spermier vid operation (de Nie et al. 2022); och att ånger hos vuxna efter gonadektomi var 0,3–0,6%, bara räknat som återupptagande av födelsekönshormoner, med 36% av patienterna som inte längre kom (Wiepjes et al. 2018). Dessa behandlas på Pubertetsblockerare, Fertilitet och Ånger över transition.
Nederländernas hälsoråds granskning (2026)
Efter två motioner i Nederländernas parlament bad hälsoministern Nederländernas hälsoråd (Gezondheidsraad) att granska könsvården för unga. Rådets rekommendation, publicerad 30 juni 2026, omfattar blockerare och motsatt könshormon för under-18-åringar men inte kirurgi (Gezondheidsraad 2026). Dess huvudslutsatser:
- Nederländsk könsvård för unga är ”noggrant organiserad”, med en omfattande utforskningsfas, och passar in i den nederländska rättsliga ramen.
- Behandlingarna når sina avsedda fysiska effekter. Det finns ”tecken på viss förbättring” i psykiska resultat, och nuvarande data om oönskade effekter ger inte anledning till oro.
- Effekter på kognition och fertilitet är otillräckligt beforskade, och långtidsdata saknas.
- Nederländska studier visar att 0% till 3,5% slutar med hormoner de började som minderåriga, och ingen ånger hittades. Men antalet personer med ånger ”kan inte fastställas ordentligt” på grund av kort uppföljning och ”betydande bortfall” i studierna. Rådet såg också tecken på att vissa som slutar eller ångrar inte berättar det för sina vårdgivare.
- Internationell praxis som hänvisar till det nederländska protokollet ”överensstämmer inte alltid” med den nuvarande nederländska modellen, och det är oklart om andra länder ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt utforskning och psykologiskt stöd.
Rådet rekommenderade inte att ändra organiseringen av vården, med motiveringen att det också kan skada psykisk hälsa att inte göra något. Det rekommenderade mer utforskning av könsfrågor i allmänmedicin och vanlig psykisk hälsovård, tydligare regler om diagnos och om bedömning av en ungs samtyckesförmåga, multicenterstudier med uppföljning ”långt in i vuxenlivet” i urval som speglar nyare remisser, och nationell standardiserad övervakning, delvis för att följa avbrott, ånger och detransition. Det rekommenderade också forskning om erfarenheter och vårdbehov hos dem som slutar eller ångrar, inklusive utanför de specialiserade könshubbarna. Nederländernas regering accepterade rekommendationen i oktober 2026 (Ministeriet för hälsa, välfärd och sport 2026).
Nederländerna har alltså tagit en annan väg än England, Sverige och Finland, som begränsade blockerare efter sina egna evidensgranskningar (se Evidensgranskningar). Det nederländska rådets egen text accepterar många av de luckor kritikerna pekade på: inga långtidsdata, okända ångersiffror, betydande bortfall och patienter som lämnar vården utan att räknas.
Detransitionerade som återvände till nederländska kliniker för hjälp beskriver ett system som inte hade förväntat sig dem:
Jag kontaktade en könsterapeut och jag var tvungen att förklara för henne varför jag ångrar min transition. Lyckligtvis var kvinnan som var min terapeut verkligen snäll, men det var mycket uppenbart att hon inte hade någon aning om att ånger var en sak. Hon sade till mig att färre än 1% hade ånger, så uppenbarligen var jag ett mycket intressant fall för henne. —MoonKitten7, detransitionerad kvinna
Vad detta betyder
- Banbrytande men begränsat. De nederländska studierna var de första prospektiva data om pubertetsundertryckning vid dysfori. De var också små, okontrollerade, från en enda klinik och slutade vid omkring 20 års ålder. Deras huvudfynd är omstridda på kontrollerbara grunder: ett ändrat frågeformulär, vinster som inte kan skiljas från terapi och mognad, och ett slutligt urval som uteslöt dem som inte kunde slutföra vägen, inklusive en patient som dog.
- Den enda nära replikationen misslyckades. Den brittiska studien med liknande kriterier fann ingen psykologisk förbättring, och en ny analys fann att en betydande minoritet försämrades.
- Kriterierna spelade roll – och togs bort. Protokollet utformades för tidigt debuterande, psykologiskt stabila, väl stödda ungdomar. De patienter som drev ökningen av remisser efter 2012 uppfyllde ofta inget av dessa kriterier, och många kliniker behandlade dem ändå. De nederländska klinikerna, Cass Review och Nederländernas hälsoråd har alla efterlyst forskning om denna nyare grupp.
- Fortsättning är inte samma sak som nytta. Nyare nederländska data visar att nästan alla som börjar med blockerare fortsätter till hormoner, och nästan alla får fortfarande hormoner förskrivna vid omkring 20 års ålder. Det visar inte att de har det bättre, och fångar inte senare ånger eller dem som lämnade vården.
- Vad som är okänt. Ingen studie har följt patienter på det nederländska protokollet in i medelåldern för psykisk hälsa, sexuell funktion, fertilitet, benbrott eller detransition. Ingen studie har jämfört dem med liknande ungdomar som inte fick blockerare.
Relaterade sidor
- Pubertetsblockerare: evidens, trans- och detransperspektiv
- Evidensgranskningar: Cass Review och ungdomskönsmedicin
- Desistens: att lämna en transidentitet före medikalisering
- Tavistock GIDS
- WPATH: filerna, undertryckta granskningar och skandaler
- Endocrine Societys riktlinje
- Fertilitet och transition
- Vaginoplastik
- Demografisk förskjutning i transidentifiering
- Ånger över transition
- Informerat samtycke i könsmedicinen
- Kön och könsidentitet i europeisk rätt
Referenser
- Abbruzzese, E., Levine, S. B. & Mason, J. W. (2023). The Myth of "Reliable Research" in Pediatric Gender Medicine: A critical evaluation of the Dutch Studies—and research that has followed. Journal of Sex & Marital Therapy, 49(6). källa.
- Biggs, M. (2020). Gender Dysphoria and Psychological Functioning in Adolescents Treated with GnRHa: Comparing Dutch and English Prospective Studies. Archives of Sexual Behavior, 49(7), 2231–2236. källa.
- Biggs, M. (2023). The Dutch Protocol for Juvenile Transsexuals: Origins and Evidence. Journal of Sex & Marital Therapy, 49(4), 348–368. källa.
- Brik, T. et al. (2020). Trajectories of Adolescents Treated with Gonadotropin-Releasing Hormone Analogues for Gender Dysphoria. Archives of Sexual Behavior. studiesida, källa.
- Carmichael, P. et al. (2021). Short-term outcomes of pubertal suppression in a selected cohort of 12 to 15 year old young people with persistent gender dysphoria in the UK. PLOS ONE. studiesida, källa.
- Cass, H. (2024). Independent review of gender identity services for children and young people: Final report. studiesida, källa.
- Cohen-Kettenis, P. T. & van Goozen, S. H. M. (1998). Pubertal delay as an aid in diagnosis and treatment of a transsexual adolescent. European Child & Adolescent Psychiatry, 7, 246–248. källa.
- Cohen-Kettenis, P. T., Delemarre-van de Waal, H. A. & Gooren, L. J. G. (2008). The treatment of adolescent transsexuals: changing insights. Journal of Sexual Medicine, 5(8), 1892–1897. källa.
- Coleman, E. et al. (2022). Standards of Care for the Health of Transgender and Gender Diverse People, Version 8. International Journal of Transgender Health. studiesida, källa.
- de Nie, I. et al. (2022). Histological study on the influence of puberty suppression and hormonal treatment on developing germ cells in transgender women. Human Reproduction. studiesida, källa.
- de Vries, A. L. C. et al. (2011). Puberty suppression in adolescents with gender identity disorder: a prospective follow-up study. Journal of Sexual Medicine. studiesida, källa.
- de Vries, A. L. C., McGuire, J. K., Steensma, T. D., Wagenaar, E. C. F., Doreleijers, T. A. H. & Cohen-Kettenis, P. T. (2014). Young adult psychological outcome after puberty suppression and gender reassignment. Pediatrics, 134(4), 696–704. källa.
- de Vries, A. L. C. (2020). Challenges in Timing Puberty Suppression for Gender-Nonconforming Adolescents. Pediatrics, 146(4), e2020010611. källa.
- de Vries, A. L. C. (2023). Ensuring Care for Transgender Adolescents Who Need It: Response to 'Reconsidering Informed Consent for Trans-Identified Children, Adolescents and Young Adults'. Journal of Sex & Marital Therapy, 49(1), 108–114. källa.
- Delemarre-van de Waal, H. A. & Cohen-Kettenis, P. T. (2006). Clinical management of gender identity disorder in adolescents: a protocol on psychological and paediatric endocrinology aspects. European Journal of Endocrinology, 155(Suppl 1), S131–S137. källa.
- Gezondheidsraad (Health Council of the Netherlands) (2026). Transgenderzorg voor jongeren (Transgender care for young people). Publication 2026/12. källa.
- Ministry of Health, Welfare and Sport (2026). Beleidsreactie op advies Transgenderzorg voor jongeren (Government response to the Health Council advice). källa.
- Gooren, L. & Delemarre-van de Waal, H. (1996). The feasibility of endocrine interventions in juvenile transsexuals. Journal of Psychology & Human Sexuality, 8(4), 69–74. källa.
- Hembree, W. C. et al. (2017). Endocrine Treatment of Gender-Dysphoric/Gender-Incongruent Persons: An Endocrine Society Clinical Practice Guideline. Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism. studiesida, källa.
- Kaltiala-Heino, R. et al. (2015). Two years of gender identity service for minors: overrepresentation of natal girls with severe problems in adolescent development. Child and Adolescent Psychiatry and Mental Health. studiesida, källa.
- McPherson, S. & Freedman, D. E. P. (2024). Psychological Outcomes of 12–15-Year-Olds with Gender Dysphoria Receiving Pubertal Suppression in the UK: Assessing Reliable and Clinically Significant Change. Journal of Sex & Marital Therapy, 50(3), 315–325. källa.
- National Institute for Health and Care Excellence (2020). Evidence review: Gonadotrophin releasing hormone analogues for children and adolescents with gender dysphoria. källa.
- Negenborn, V. L. et al. (2017). Lethal Necrotizing Cellulitis Caused by ESBL-Producing E. Coli after Laparoscopic Intestinal Vaginoplasty. Journal of Pediatric and Adolescent Gynecology, 30(1). källa.
- NRC (2021). Zijn de zorgen over transjongeren bij de genderpoli terecht? (interview with Thomas Steensma). källa.
- Olson-Kennedy, J. et al. (2025). Mental and Emotional Health of Youth after 24 months of Gender-Affirming Medical Care Initiated with Pubertal Suppression. medRxiv (preprint). studiesida, källa.
- Roberts, C. M. et al. (2022). Continuation of Gender-affirming Hormones Among Transgender Adolescents and Adults. Journal of Clinical Endocrinology & Metabolism. studiesida, källa.
- Teteleptal, B. (2021). Interview with Thomas Steensma, Algemeen Dagblad, 27 February 2021 (English translation by Voorzij). källa.
- van der Loos, M. A. T. C. et al. (2022). Continuation of gender-affirming hormones in transgender people starting puberty suppression in adolescence: a cohort study in the Netherlands. Lancet Child & Adolescent Health. studiesida, källa.
- van der Loos, M. A. T. C. et al. (2023). Children and adolescents in the Amsterdam Cohort of Gender Dysphoria: trends in diagnostic- and treatment trajectories during the first 20 years of the Dutch Protocol. Journal of Sexual Medicine, 20(3), 398–409. källa.
- van der Loos, M. A. T. C. et al. (2023). Bone Mineral Density in Transgender Adolescents Treated With Puberty Suppression and Subsequent Gender-Affirming Hormones. JAMA Pediatrics. studiesida, källa.
- van der Loos, M. A. T. C. (2024). The Dutch Protocol: Coming of Age (doctoral thesis, Vrije Universiteit Amsterdam). källa.
- Wiepjes, C. M. et al. (2018). The Amsterdam Cohort of Gender Dysphoria Study (1972–2015): Trends in Prevalence, Treatment, and Regrets. Journal of Sexual Medicine. studiesida, källa.
Senast uppdaterad: · 1 visning
Föreslå en artikel eller en förbättring
Har du sett något som saknas, är oklart eller fel på den här sidan, eller har du en idé till en relaterad artikel? Hör av dig så tittar vi på det.
Relaterade sidor:
- Evidensgranskningar: Cass-rapporten och ungdomskönsmedicin
Vad Cass-rapporten och nationella evidensgranskningar i Sverige, Finland, Norge, USA och på andra håll fann om könsmedicin för unga och detransition.
- Könsmedicinens historia: från Hirschfeld till affirmation
Hur könsmedicinen utvecklades från Hirschfelds Berlininstitut till den affirmativa modellen, och varför nya evidensgranskningar har backat.
- Korskönshormoner: effekter, risker och att sluta
Hur korskönshormoner förskrivs, vad de förändrar, permanenta effekter, alla kända risker, svag evidens för nytta och vad detransitionerade berättar.
- Iatrogen skada: när könsmedicin orsakar skada
Iatrogen skada inom könsmedicin: skada orsakad av själva transitionsingreppen, mekanismerna, evidensdebatten och detrans-berättelser.
- Informerat samtycke i könsmedicin
Vad informerat samtycke betyder i könsmedicin, hur detransitionerade beskriver brister i samtycket och vad forskningen visar om riskupplysning.
- Könsmedicinska skandaler och visselblåsare
Visselblåsare, undanhållna studier, myndighetsfynd och förlikningar inom könsmedicin för unga världen över: vad som påstods, vad som bevisades och utfallen.
- Självmord och transition: berättelsen mot evidensen
Berättelsen "transition eller självmord" mot vad enkät-, klinik- och registerdata visar: psykiatriska störfaktorer, smittorisk samt detrans- och transberättelser.
- Transitionskirurgi: ingrepp, resultat och ånger
Översikt över transitionskirurgi: vad varje ingrepp tar bort, belägg för komplikationer och ånger, minderåriga, samtycke och erfarenheter av detransition.